​Den perfekta söndagen av Alexander Wiberg

Jag är ett söndagsbarn. Jag är född på söndagen (tillika Italiens nationaldag, kan det bli större?) och jag har fått höra att jag uppvisar söndagsbarnets mentalitet. Jag anser också att söndagen är min dag. Jag vill gå så långt som att hävda att få, om ens någon, disponerar över söndagens alltför snabbt ivägspringande timmar med samma navigationssäkerhet som jag. Därför känns det fint att inviga Hugos del av bloggen kallade Den perfekta söndagen

Någon månad in i den hemska pandemi världen upplever är söndagen den enda dag som förblivit sånär intakt sett till hur den normalt ser ut för mig. Måndag-fredag är ett jobba-hemifrån-tragglande, lördagen är skadad av restriktioner. Men söndagen är kvar. Kära söndag. Det ska väl i ärlighetens namn sägas att söndagen för mig var en större dag upplevelsemässigt innan jag blev småbarnsförälder (ja, jag vet, inget är större än att vara med sitt barn och allt det där). Så låt mig ta er med på en resa över hur söndagarna såg ut, lite som lördag hela veckan för mig.

Innan den beskrivs så måste vissa premisser presenteras: det är av största vikt att inte vakna med något av alla de symtom som bakfullhet medför. Självömkan, huvudvärk, invärtestremor, trasig gom etc. Då är söndagen typ död. Jag vet att detta för många är ett oöverkomligt hinder. En åtta 10-årig Talisker är ju ett alldeles förträffligt slut på en lördagskväll.

En ann vital grundförutsättning för min perfekta söndag är att jag måste få bete mig ansvarslöst. Vid minsta antydan till något som ens kan påminna av press från Jeanette så reagerar jag som ett skadeskjutet djur. Jag blir antingen passivt aggressiv eller aggressiv i tonen och hållning, vet inte vilket som är värst. För att positionera sig väl så inhandlar jag frukosten på morgonen och förbereder den. Det är en kaloribomb med lemon curd som kärna och som inte sällan avslutas med bomboloni, ni vet de där italienska vaniljmunkarna. Sockerchocken kommer, en kär gammal vän. Om stjärnorna sedan står rätt försvinner Jeanette ut på en gigantiskt lång brunch (brunch, jag har aldrig förstått det konceptet, särskilt inte i Stockholm där folk köar för att bruncha på ”rätt” ställe” – trams!) med efterföljande middag.

Nu börjar söndagen på allvar. Jag lägger mig på locket och tolv timmar senare har det varit en stor dag. På riktigt. Jag rör mig med kattliknande rörelser över små ytor i lägenheten där soffan är home base, på sin höjd hämtar jag hem en pizza och en iskall Cola på glasflaska. Nu är det skärmar som gäller. Inga sunda promenader, eventuellt svarar jag på samtal (men skickar 100 sms istället), skulle det ringa på dörren fryser jag till is och hoppas att lägenheten inte avgett några ljud. Ingen jävel knackar på min dörr en söndag.

Nu har jag tre skärmar till mitt förfogande och enkom mig själv att ansvara för vilket jag inte heller klarar av: detta osunda förhållningssätt leder till lätt ångest över hur ansvarslös jag är. Men det är värt det, det här är att leva! På med TV:n. Tidigt på dagen tittar jag allra helst på någon sitcom jag tidigare sett eftersom jag är en trygghetsnarkoman. Det medför också att jag kan ägna än större uppmärksamhet åt min laptop (ja, jag föredrar att surfa på laptop före mobilen). På laptoppen är det vältrampade stigar och trygga mönster: whisky, kläder, NHL.com, NFL.com, gamla Federer-klipp på Youtube när han pulveriserar Nadal (jag tittar aldrig på klipp där han torskar). Drömmer om den perfekta garderoben, inser hur fatalt patetisk min är, inser hur fatalt patetisk jag är som sätter så stor vikt vid garderoben. Tur man har lite rabatt på Hugo. Jobbar Tom? Ska jag gå ner och tanka lite energi av galningen från Bagarmossen eller var han nu bor? (för det här utspelar sig på den tiden då Hugo hade söndagsöppet, och hade de fortsatt med det så hade väl detta inlägg aldrig skrivits). Nej, jag stannar hemma, det är trots allt 70 meter till Hugo.

Har minst två-tre sms-konversationer igång, liksom några Whatsapptrådar. Ah, njutningen i att skriva och inte ringa. Att själv kontrollera utrymmet, att inte bli inmålad i ett hörn och tvingas upprätthålla energi och tonfall. Jag är social mästare på distans (utmärkt just nu), en introvert extrovert.

Snart börjar idrotten. Fotboll går bort. Söndagarna är inte längre heliga sedan Serie A-förfallet. Jag minns när Andrea Pirlo var 25 år gammal och rockade San Siro. Samtidigt var Totti bara en prins av Rom och hade skarvcirkus med Antonio Cassano. Då betydde fotbollen något. Nu symboliserar Neymar allt jag avskyr med klubblagsfotbollen: empatilöst, individualistiskt, överdrivet och tillrättalagt. Allsvenskan suger ännu mer (ledsen Fredde). Ge mig NHL och NFL! Men även här märker jag hur splittrat mitt fokus här: den största behållningen är att veta att där finns en match som väntar, en match insvept i siden, såsom Canadiens – Bruins i NHL eller Ravens – Steelers i NFL. Men väl dags tittar jag aldrig fullt ut. Inget kan få min fulla uppmärksamhet riktigt, ty den är riktad mot själva söndagens rosa moln i sig. Jag slänger på en film på Netflix, men bara efter noga övervägande. Det är omöjligt att veta från en dag till en annan vad jag verkligen vill se. Det ska oerhört mycket till för att jag inte ska ha sett filmen innan, jag ser gärna på Nyckeln till Frihet eller Good Will Hunting för tjugotredje gången. Bruna filmer, förstår ni vad jag menar? En sävlighet, en trygghet. In i ljuset, lämna lamporna på.

Så är klockan 21.00 och nästa NHL-match börjar. Niklas Holmgren kommenterar med Håkan Södergren. Niklas, jag älskar dig, men jag mutear er. Det går inte. Jag vill ha den finslipade och tråkigt perfekta och svulstiga amerikanska sändningen. Deras broadcasters har för stora glencheckkostymer, randiga skjortor och cerise slips med matchande näsduk. Endast bröderna Jihde kan matcha detta klädtrauma.

Så är klockan 23. Jag är trött, lätt hungrig, pommes frittig (smal på utsidan, fet på insidan) och drar mig för att ens borsta tänderna. Bättre att göra förfallet komplett. Kan lika gärna sova i samma t-shirt igen. Det gör jag förresten eftersom jag haft på mig min sov-t-shirt hela dagen. Storlek L, utdragen överallt, mjukare än egyptisk bomull. Lyckligtvis har jag ingen måndagsångest. Kvällsmatcherna i NFL lindrar en sådan eventuell känsla dessutom. Seahawks – 49ers i ett dimmigt Seattle. Kollar med ett halvt öga. Skickar kvällens sista sms, förmodligen avhandlas något nostalgiskt barndomsminne med min storebror, kanske beskriver det de där kvällarna när nysnön föll över vår priviligierade gata i Huskvarna och gatlyktorna utstrålade ett sällsamt Harry Potter-ljus. Där är Jeanette, undrar när hon kom hem? Det har varit en stor söndag.

Så, jag vet vad ni förmodligen tänker: vilken jävla ångest, vilket missfoster i miniatyr. Upplever han något? Tar han del av världen? Hur kan man vara gift med honom? Alla frågor är relevanta, men jag tror jag kan besvara dem: jag är ett perceptivt geni som finner glädje i det lilla liksom det stora. Jag jämför inte upplevelser generellt sett så länge jag mår bra, och på söndagen mår jag bra. Ty jag är ett söndagsbarn. Och hur man kan vara gift med mig kan bara Jeanette svara på. Ring henne! Hon svarar nog, även på söndagen

Den perfekta söndagen