2011-05-31

Future Islands

Alla ni som frekvent besöker Hugo känner förhoppningsvis till vår, något eklektiska musiksmak. Det är så vi vill ha det. Vad som är "rätt" och "fel" butiksmusik bestämmer vi. Och vi går bara med på att sänka volymen om du har något riktigt bra i din boombox.

Gott om bra musik finns överallt men hur många gånger är det egentligen som man känner att håren-på-låren reser sig av vällust? Inte ofta. Men ibland händer det magiska och just nu på Hugo pumpar
Future Islands ur högtalarna.

Var ska vi börja? Hur beskriver man storhet i det lilla och enkla?

Vi kan börja med det uppenbara - en sångare som ständigt bär stora vita t-shirts, säckiga chinos, obarmhärtigt högt hårfäste och med en scennärvaro och energi som få i branschen utövar. En bassist som alltid tycks sporta samma rutiga skjorta, samma långa cargo shorts och med en scennäravo i direkt kontrast till nyssnämnda sångare. En syntkille lång som en radiomast med ett mer uttryckslöst ansikte än radiomasten hans kropp är modellerad efter.

Världens sexigaste band. Eller definitivt inte. Future Islands är det perfekta exemplet på antihjältar. Och i detta fallet - tre töntar som är så jävla coola att det känns som man måste omdefiniera själva ordet. Själva musiken är rätt avskalad med tunga basslingor som ligger och maler i bakgrunden ovanpå en ganska tunnfibrig syntmatta. Associationerna till Joy Division och New Order är knappast långt borta. Låtar som "Vireo's Eyes" och "As I Fall" är förankrade i Peter Hook liknande basgångar, som till exempel i magiska "Shadowplay".

Stommen i låtarna utgörs dock av sångaren Samuel T Herrings otroligt, något excentriska stämma - en baryton stämma som han använder till fullo i hela dess spektra. Lekfullt och äventyrligt med ett tunnt lager ironi och humor. Citatet "..one of the most magnetic frontmen in indie rock" kan knappast vara mer rätt.

Ett band, bestående av tre pojkar som av en slump har blivit män och som gör musik för riktiga musikkonnässörer.

Future Islands på Spotify.